På onsdag kväll kom jag på att jag far hem till Jakobstad över helgen. Mamma och pappa var inte hemma, vilket var lite synd, men annars har jag hunnit träffa nästan alla syskon och vänner. Helgen har minst sagt varit skön. Jag är fortfarande hemma, eftersom jag inte har någon föreläsning förrän i morgon. Jag ska nog resa tillbaka i kväll någongång, bara jag får bestämt mig för vilket tåg jag ska ta.
Varje gång jag kommer hemhem förundras jag över hur jag förändras. Det känns som att jag skulle leva två liv. Ett i Helsingfors och ett i Jakobstad. När jag är hemhemma existerar inte skolan, eller allt annat som fyller vardagen i Helsingfors. Jag lever lite som i en bubbla. Allt känns precis som förut. Det känns som att jag fortfarande går i gymnasiet, och ingenting har förändrats. Det känns oerhört skönt. Oerhört tryggt. Man har familjen runt sig hela tiden. Det är bara att hoppa i bilen så är man där man vill vara på några minuter. I Helsingfors är det lätt hänt att man känner sig isolerad. Man måste bestämma tid för att träffa människor, allt ska planeras och in i kalendern. Det går inte att hoppa i bilen och bara göra ett spontanbesök hos någon. Eller visst går det, men det blir inte gjort. Varje gång jag är hemhemma känns det motsträvigt att resa tillbaka, fastän jag trivs så oerhört bra i Helsingfors. Det är underligt hur det känns som två helt skilda världar. Man kan inte jämföra dem. Jag trivs lika bra på båda ställen och skulle aldrig vela ge upp någon av dem. Jag vet också att jag får långtråkigt om jag är hemhemma för länge, för jag har ju ingenting att sysselsätta mig med här. Jag har inget arbete, så jag har ju inget att fylla dagarna med. Nu har jag hunnit vara hemma ganska länge, så det känns helt lämpligt att resa tillbaka. Men ändå. Det skulle bara vara så skönt att strunta i skolan, strunta i alla arbeten, strunta i tenten på torsdag, strunta i kandidatskrivandet. Bara stanna hemma och mysa med syskonbarn, dricka glögg med vänner och gå långa promenader i det vackra vintervädret. Men jag vet också att jag behöver rutiner. Annars går det som idag. Jag sover till halv 11, bara för att jag kan. Jag börjar till sist må dåligt om jag inte har tillräckligt mycket att göra. Då lägger jag också min tid på en massa onödigt. Nej, jag behöver nog min vardag i Helsingfors med alla små och stora aktiviteter. Egentligen är jag väldigt välsignad som har två olika ställen var jag känner mig hemma, och att jag har möjlighet att röra mig mellan dem. Att jag har en stor familj och härliga vänner på ett ställe. Studier, ett hem, en församling och fler vänner på det andra. Istället för att känna mig vemodig att hamna att resa mellan dem, får jag känna mig tacksam över att jag har så många mänskor runt mig som jag älskar.
