Maratoninlägg

Man borde väl inte bogga när man är på praktik? Har inget att göra ännu på 34 minuter, så jag kan fördriva tiden med att berätta om min praktikplas.

Jag gör min praktik på barnskyddet i Östra centrum. Barnskyddet är uppdelat i olika enheter inom Helsingfors, vår enhet betjänar människor som bor i östra Helsingfors. På vårt kontor jobbar 35 människor, varav vissa är socialarbetare och vissa socionomer. På denhär barnskyddsenheten har man delat upp personalen i fyra team. Ett team tar emot alla barnskyddsanmälningar (i det teamet är jag) och ska inom tre månader utreda ifall det finns behov av barnskydd. Ifall man konstaterar att det finns ett behov av barnskydd, flyttas klienten över till någon av de tre andra teamen. Klienten tilldelas en/två socialarbetare som lägger upp en klientplan tillsammans med klienten, var man funderar ut vad som är målen med arbetet och vilka stödåtgärder familjen behöver. Socialarbetaren arbetar tillsammans med klienten så länge det finns behov, ibland ända tills barnet blivit myndigt.

Vårt team har team-möte varje dag förutom torsdag. På team-möten går man igenom de barnskyddsanmälningar som gjorts sedan förra team-mötet. Ibland när man läser en anmälan anser man att det inte finns behov av någon utredning alls. Ett exemepel på ett sådant fall kan vara när polisen tar fast en 17-åring som dricker alkohol, och är förpliktad att göra en barnskyddsanmälan. Man skickar i sådana fall oftast hem ett brev till föräldrarna var man berättar att man tagit emot en barnskyddsanmälan angående deras barn, men att det inte leder till vidare utredning. I brevet kan man bifoga information om rusmedel och föräldraskap, och ge socialjourens kontaktuppgifter vart de kan ringa ifall de är oroliga för sitt barn.
De flesta barnskyddsanmälningar som görs leder ändå till en utredning. Utredningen görs alltid i par. De kontaktar föräldrarna, antingen via telefon eller brev, och meddelar att de har fått en barnskyddsanmälan och kallar familjen till ett möte. Det första mötet är en alkuarvio, då räknas barnet ännu inte som barnskyddsklient. Ibland räcker det med ett första möte, var man reder ut barnskyddsanmälningen, för att konstatera att det inte finns något behov av barnskydd. Ifall man efter det första mötet anser att saken borde utredas närmare, skrivs barnet in som klient i barnskyddets databas, och man påbörjar en utredning. Under utredningens gång ska man träffa barnet så många gånger som det behövs, uppskattningsvis tre gånger. Man ska träffa föräldrarna åtminstone en gång, och föräldrarna tillsammans med barnet åtminstone en gång. Utredningen får ta högst tre månader, men man drar inte ut processen längre än nödvändigt. Ifall man redan efter några klientmöten anser att klienten behöver vidare stöd från barnskyddet, flyttas klienten över till någon av de andra teamen. På samma sätt avslutar man klientskapet genast man kommer fram till att klienten inte är i behov av barnskyddets stöd.

Under min praktiktid (har varit sex veckor) känns det som jag skulle ha sett och hört en hel del. Ibland finns det dagar när jag tänker att jag aldrig skulle orka jobba som barnskydds socialarbetare. Det kan vara efter dagar när genomknarkade föräldrar har skrikit och skällt på socialarbetarna, och beskyllt dem för allt dåligt som möjligtvis har hänt i deras liv. Sen finns det också dagar när man känner att det här arbetet verkligen skulle ge en känsla av tillfredsställelse. Inte i en makt-bemärkelse, utan i att man faktiskt skulle göra ett arbete som är viktigt. Det som avgjorde saken för mig, när jag bestämde mig för att det här inte är ett arbete för mig - iallafall på många många år - var känslan av att allt ligger utanför min kontroll. Man kan ju aldrig egentligen veta hur en annan människa har det, och hur verkligheten ser ut. Det enda sättet att utreda något är genom kommunikation, och genom det som människor berättar för en. Så mycket beror på socialarbetarnas bedömningar och hur pass uppmärksamma de är på olika saker. Man är ju absolut inte ensam om att fatta beslut, men tanken på att göra fel bedömning om ifall ett barn är utsatt för fara eller inte, känns nog lite väl avskräckande. Jag vill nog ha några arbetsår på nacken, förän jag skulle kunna tänka mig att arbeta på barnskyddet.

Hjälp, vilket maratoninlägg. Nu ska jag ta tag i lite viktigare saker.